Den 15 september 2021 fick vi tillträde till en 4 700 m2 stor tomt, strax utanför vår hometown Tidaholm. Då hette det Skogsgläntan och var ett förfallet rött hus och garage, med en vildvuxen trädgård och en tät skog som täckte större delen av omgivningen. Nu är allt det borta, och istället står där en ståtlig ladhusinspirerad villa med stora svarta fönster som blickar ut över skog, hage och äng. Och nu är vi i sluttampen och anar målsnöret där borta i slutet av januari. Och just det, nu heter det Hasselbacken!
För ett år sedan…
Vi har alltid haft ambitionen bygga vårt drömhus och de senaste två åren har vi åkt runt på varenda grusig back road och utforskat Tidaholm för att hitta en plats som uppfyller alla våra önskemål. Location är allt, för det är ”det enda man inte kan ändra” som en vis själ en gång sa till mig.
Vår lista var kort men kraven tuffa: Naturen som närmsta granne. Cykelavstånd till stan, om man kan gå inom rimlig tid är det en bonus. Utsikt. Över ängar, åkrar, vatten, skogsgläntor – vad som, och känslan av att ”detta är hemma”. Ett par stället som nått alla målen men på ett eller annat vis har det fallit igenom. Sen hände det i juli förra året, när Henriks mamma Skogsgläntan på Hemnet. Ingen visste vart det låg, ingen visste att det fanns – perfekt.
Längst in på en liten skogsvägen möttes vi av ett förfallet hus, ett förfallet garage, en vildvuxen trädgård och en tät skog som täckte större delen av tomten. Svårt att se potentialen? Jag med. Men gick man stigen runt tomten, möts man av en fantastisk utsikt, hästhagar, kohagar och åker och äng. Och har man en fästman vars familj ser potentialen och vet vad som behöver göras (riv och slit!) så litar man på dem…
Nu är det bara insidan kvar!
I slutet av oktober 2021 var huset är gone, garaget och trädgården var gone och skogen, också gone! Allt jämnades med marken. Nu bygger vi istället ett ladhusinspirerat enplanshus med STORA fönster, STOR trädgård och STORA uteplatser i både söder- och västerläge. Målet är att flytta in runt årsskiftet, och även om vi fortfarande en long way to go, sa till mig i förra veckan ”det är ju bara insidan kvar”, och ja, det är så vi ser det. Det är i stort sett bara insidan kvar!
